Platta på mark — därför blev vissa golv en riskkonstruktion
Hundratusentals svenska hus står på betongplatta — de flesta utan problem. Men en viss uppbyggnad från en viss epok har visat sig bära en inbyggd fuktrisk: golvet som lades ovanpå plattan.
Problemet sitter inte i plattan utan i uppbyggnaden. I många hus från ungefär 1960- till tidigt 1980-tal göts plattan utan isolering under, och golvet byggdes sedan ovanpå: uppreglade trägolv med isolering mellan reglarna, eller golv lagda på en överliggande isolering. Betongen mot marken håller markens temperatur och fukt — och det organiska golvmaterialet hamnar i det kalla, fuktiga skiktet närmast plattan.
Där kan fukt från marken och kondens ur rumsluften mötas i konstruktionens botten: reglar, syllpapp och spånskivor ligger i ett klimat där mikrobiell påväxt trivs. Typiska tecken är en instängd, källarlik lukt som bitit sig fast i rummet, missfärgade golvsocklar, mattor som släpper eller missfärgas — och ibland inga synliga tecken alls, bara lukten.
Moderna plattor — och vad man gör åt de gamla
Sedan decennier byggs platta på mark med isoleringen under betongen. Då blir plattan varm och torr på översidan, och riskbilden är en helt annan — platta på mark som metod är inte problemet, det är den gamla ordningsföljden med kall platta och organiskt material ovanpå som är riskkonstruktionen.
I ett befintligt hus börjar svaret med mätning: fukt och temperatur i golvkonstruktionens botten, materialprover vid behov, och en bedömning av om skada redan skett. Åtgärderna spänner från förbättrad uttorkningsmöjlighet till att golvet byggs om med fuktokänsligt utförande — men vilken som är motiverad, och hur bråttom det är, kan bara mätningen svara på. Köper du hus från epoken med uppreglade golv på platta: räkna konstruktionen som en punkt att undersöka, inte som en detalj.
Känner du igen dig? Läs om fuktutredning — eller beskriv vad du ser, så tar vi det därifrån.